I Täby finns inga förlorare

Här finns inga förlorare I Täby IS innebandyförening spelar det ingen roll vem som är bäst på plan. Här får alla lika mycket speltid och det viktigaste är att ha roligt tillsammans. ”Vi vuxna måste ge barnen fler alternativ än bara elitsatsning”, säger Jonatan Sandberg, ordförande i Täby IS innebandyförening.

DET ÖVAS PASSNING, dribbling och skott i Slottshallen i Täby. Efter uppvärmningen drar träningsmatcherna igång och de tre lagen turas om att möta varandra på plan. Det utväxlas otaliga highfives och stämningen är uppsluppen men koncentrerad, ingen vidare vikt läggs vid att räkna mål.      

Idén föddes för fem år sedan då Jonatan Sandberg noterade att hans ena son snabbt tappade intresset för de sporter han provade på. Han reflekterade kring vad de ungdomar som slutade på idrotterna hade gemensamt och fann snart en röd tråd: många var inte bekväma med tävlingsmomentet.

– Idrott och motion är jätteviktigt. Jag ville sätta upp andra ramar för lagsporten och startade därför ett lag där vi inte skulle delta i cup- eller seriespel. I och med det betydde nivåskillnaderna mindre och laget blev mer tillgängligt för alla, säger Jonatan Sandberg.

LAGETS EXISTENS spreds med mun mot-mun-metoden och växte snabbt. Det visade sig att fler föräldrar och barn delade hans vision om tillgänglig sport med fokus på glädje och respekt för att alla är olika.

– I ett lag där bara de bästa blir uttagna hade inte vi fått vara med, och det hade ju varit tråkigt, säger Otto Strömberg, 13, och tillägger att han uppskattar ledig tid med familjen på helgerna istället för att träna och tävla då.

Lagkompisen Mårten Bruno, 13, håller med:

– Jag tycker att det är jobbigt med elitsatsning, här är det gladare stämning och mindre press. Det är mycket skönare att bara ha kul.

RESULTATEN I DEN undersökning som Riksförbundet Attention gjort visar att barn med NPF slutar att idrotta tidigare än andra barn. Den visar även att 40 procent av de barn med NPF som börjar idrotta slutar igen, de flesta redan när de är mellan nio och tolv år – vilket är den ålder då allra flest idrottar sett till alla barn.

Jonatan har ingen aning om någon i hans lag har någon diagnos. Det spelar ingen roll, menar han. En diagnos är ju bara en del av att alla är unika och olika varandra. Träningsformen funkar för dessa ungdomar, oavsett diagnos, bollkänsla eller förmåga att läsa spelet.

– I ett tävlingsmoment går det ut på att jämföra sig och då kan självförtroendet få sig en törn. Slutar man med en sport direkt får man inte möjlighet att träna och utvecklas. Vår förening är en arena där det är okej att vara olika och hos oss är möjligheten till anpassning säger Jonatan Sandberg.